Snart är det 3 veckor sen vi fick reda på att Charlie hade fått diabetes typ 1, en kronisk sjukdom som inte går att bota.

Vad vi inte visste då men som vi snabbt fick lära oss var att det är en sådan kontrollsjukdom.
Den är inte dödlig om man sköter den, men den kräver ständig planering och kontroll för att man ska må bra. Man kan ALDRIG strunta i sjukdomen, utan den finns där hela tiden även när man sover, och den vill ALDRIG ta semester inte ens en enda dag. Kolla blodsocker minst 10 gånger per dag och ge insulin varje gång han ska äta och sen veta hur mycket insulin man ska ge är inte lätt alla gånger.
Men vi lär oss mer och mer för varje dag som går. Självklart vill vi att Charlie ska vara en frisk och pigg 90 åring en vacker dag oxå ;)

Men jag kan säga att idag känns det tungt, någonstans hoppas jag att jag kommer att vakna upp ur denna mardrömmen och finna en frisk pojke.

Det är inte bara på dagarna vi mäter blodsockret utan även på nätterna. Denna jäkla oron över att det ligger för högt eller för lågt. Att inte kunna sova ordentligt pga all oro, alla tankar som far runt och uppvak med jämna mellanrum för att kolla hur blodsockret ligger.

Det gör så ont att se dessa små fingrar bli sönderstuckna eller magen som ser ut som en nåldyna, den är prickig och blå :(

Men vi har världens tappraste kille som fixar detta med bravur.. <3

Min största önskan är att dom kommer att finna ett sätt att "bota" diabetesen. Transplantera en bukspottkörtel med fungerande insulin produktion. Jag håller tummar och tår för att forskningen går framåt!