Efter en tuff sommar med inte så mkt sommar känsla går vi iaf mot hösten nu.

Vi har haft fullt upp med att lära oss allt om diabetes och hur Charlie fungerar.
Det har varit ett hårt arbete, det är ju inte bara vi som ska lära oss utan alla runt omkring oss.. Vi försöker och gör vårt bästa för Charlie!

Han är en tapper och tålig liten 3 åring som vet vad han vill, han fixar detta perfekt och vi kan inte vara stoltare över honom än vad vi redan är.

Tänk så mkt han får avstå, så mycket han har fått lära sig på kort tid, han har fått lära sig att vänta, att få kolla på medan andra barn får äta vissa saker medans han får nått som är bättre för honom och det är så klart inte roligt alla gånger.
Men jag försöker verkligen att göra ett gott liv för honom oxå..

Jag tänker ofta tillbaka till sjukhus tiden, den hopplösa känslan över vad vi har fått och vad vi kommer att leva med resten av våra liv. Vad vår pojke ska få för liv osv. Det är jobbiga känslor som maler men just nu känns vårt liv ganska lätt ändå!
Vi har nått som gör att vi klarar av detta, vi har styrka och ork. Vi tillåter oss att tycka att detta är asjobbigt, förjävligt och jag skulle kunna rabbla en hel del av de fulaste orden för vad jag känner för sjukdomen!

Men vi har fina små barn som gör att man får se det från den ljusa sidan!