Åh ibland känner jag mig riktigt knäpp...
Jag är så glad och lycklig över mina fina barn. Charlie är mitt allt och lilla Meya är mitt lilla mirakel som jag knappt vågade hoppas på att hon skulle klara graviditeten.
Så när man tänker tillbaka på den tiden för någon månad sen när oron var som störst så kan jag bara skratta mig lycklig nu.
Fina fina barn :)

Jag har kommit på mig själv med att jag tar till vara på tiden bättre denna gången än när Charlie var nyfödd. Då var det så många måsten och allt skulle vara perfekt.
Stressen över att amningen inte fungerade och att det kändes som man var en sämre mamma för att man gav ersättning..
Men det blev en fin pojke av Charlie oxå :)

Nu njuter jag av varje liten sekund av Meya, jag har lärt mig hur fort dom växer upp och blir stora.
Hon är så go så man vill äta upp henne, naffsa på henne och bara sniffa på henne hela dagarna, ja jag tror allt man blir lite knasig av denna lycka ;)