Äntligen har vi passerat den magiska gränsen på 12 veckor. Det känns bättre och bättre för varje dag och jag vågar tro på att detta kommer att gå vägen och att det faktiskt kommer en liten bebis i Mars.

Som jag har skrivit innan så har det inte varit en lätt början för oss. Jag har haft en hel del besök på gyn och mvc för att kolla upp blödningar. Redan i v.5 började det att blöda..inte mycket men så att det oroade mig rejält ändå. Det var just precis så mitt förra missfall började.
Men inget hände..det bara blev en vana att det kom lite blod varje dag, tills i v.6+4 då fick jag nog efter att det kommit lite mer blod och kontaktade gyn och fick en akut tid för att kolla liten.
Liten var då bara 8 mm och stämde överens med min uträkning på grav veckor. Tror det slog på 2 dagar efter mätningen bara. Ett liten liten hjärta slog annars var det bara en rund liten klump som syntes.
Oron släppte och läkaren gissade att blödningen kom från en Myom som växte i livmodern.

Sen rullade det på med dessa blödningar varje dag tills i v.9 då det forsade det blod en morgon när jag gick på toan. Oron kom så klart tillbaka att det var ett missfall igen..men blödningen slutade direkt igen.. Den gången gjorde jag inget åt saken. Jag skulle på inskrivning på onsdagen och detta var på söndagen så jag tänkte att jag kunde lika bra vänta och se vad som hände...

Onsdagen kom och inskrivningen gick jag på. Fick en tid bokad hos läkaren den 7/9 vilket var igår. Men helgen den 27-28 augusti jobbade jag som vanligt och fick en riktig störtblödning igen. Det var blod på mina vita byxor och det är tur man jobbar på sjukhus för det fanns tillgång till nya kläder och underkläder. Blödningen varade hela lördagen och avtog framåt kvällen. Och dum som jag var så jobbade jag på söndagen oxå ;). Sen fick jag en tid på gyn på onsdagen.
 Ultraljud igen och en liten livlig bebis visade sig än en gång. Och jag drog en lättande suck.


 Igår fick jag träffa läkaren igen och göra ett nytt Ultraljud. Jag blev rätt chockad över hur mkt liten faktiskt har växt på 1 vecka. Man kunde se fingrar och fötter och jag fick 15 minuter med liten och läkaren som själv mest satt och förvånades över hur livlig liten faktiskt var. Han tyckte att det var en riktigt pigg och fin bebis och gratulerade till graviditeten och det blivande barnet.
Men nästa gång vet jag bättre. Om en nästa blödning kommer så blir det sjukskrivning på direkten och jag skulle stanna hemma på minsta tecken på en blödning. Han tyckte verkligen inte att jag skulle riskera mitt barns liv för jobbet. Men blödningen har jag inte fått svar på. Troligtvis från moderkakan men han kunde inte säga säkert då han inte hittade nån blödning.

Idag är jag i v.12+3 och varje dag som går är ett gott tecken. Kan ju säga att så här bra som jag mår gjorde jag inte när jag var gravid med Charlie. Inget illamående och ingen trötthet..inte mer än vanligt då..haha...

Är otroligt glad för att det går framåt nu, och detta barn är så himla efterlängtat och välkommet in i familjen♥